Vad är kvinnors dolda hinder - och vad händer när vi får syn på dem

Kvinnors dolda hinder

Är du självkritisk, tar stort ansvar för andra eller tvivlar på din kompetens? En studie från 2022 visar till exempel att kvinnor kan bedöma sin egen förmåga lägre än lika välpresterande män. Men när vi får syn på våra dolda hinder blir det lättare att förstå vad som håller oss tillbaka – och vad vi faktiskt kan förändra.‍ ‍

Kvinnors dolda hinder

Hur kommer det sig att vi vet vad vi kan – och ändå märker att något håller oss tillbaka?

Både kvinnor och män kan bära på dolda hinder – inlärda mönster som påverkar hur vi ser på oss själva och hur vi agerar, ofta utan att vi är medvetna om dem. En del av dessa mönster formas av de olika förväntningar och normer som möter kvinnor och män i den kultur vi lever i. Kvinnors dolda hinder handlar om de mönster som särskilt kan påverka kvinnor.

Vi pratar ibland om glastak i samhället – osynliga tak som stoppar vår utveckling och våra möjligheter – men det kan också finnas glastak inom oss. Mönster vi har tagit till oss så tidigt och gradvis att vi inte längre ser dem. Mönster som skapar barriärer och gör att vi får svårt att ta oss framåt.

Ibland vet vi att vi vill förändra något. Vi kan till och med veta ganska väl vad vi skulle vilja förändra. Ändå kommer vi inte vidare – och vi kan för vårt liv inte se vad det är som stoppar oss.

När vi väl får syn på vad som stoppar blir det så mycket lättare att skapa förändring – och dessutom en förändring som kan hålla över tid.

Vilka är vanliga kvinnliga dolda hinder?

De dolda hindren är osynliga mönster som påverkar hur vi ser på oss själva, vad vi förväntar oss av oss själva och hur vi agerar.

Det kan leda till stark självkritik, överansvar, perfektionism eller svårigheter att sätta gränser. Men också om mer subtila saker: att underskatta sin egen kompetens, hålla tillbaka något man egentligen vill eller fortsätta prestera trots att kroppen signalerar att något behöver förändras.

Det som gör att vi kan kalla hindren för dolda är att vi ofta inte ser vad som egentligen händer. Istället för att se att det handlar om mönster som går att förändra kan de kännas som en del av personligheten:

Sådan är jag.

Jag är den som tar ansvar.
Jag vill göra saker ordentligt.
Jag vill inte göra någon besviken.

En del av de här egenskaperna uppskattar vi dessutom hos oss själva, och de kan ha hjälpt oss långt i livet. Ofta är det fina egenskaper som vi inte alls behöver göra avkall på. Det kan räcka med ganska små förändringar för att nå stor effekt.

När en styrka också blir ett hinder

En stor del av hur vi ser på oss själva formas tidigt. Vi lär oss vad som uppskattas, vad som förväntas av oss och vilka beteenden som ger bekräftelse och tillhörighet.

Det sker i familjen, i skolan, bland vänner och senare i arbetslivet – och i ett samhälle där föreställningar om kvinnor och män fortfarande påverkar vilka förväntningar vi möter.

Många kvinnor har till exempel tränats i att vara lyhörda för andras behov, ta ansvar, vara duktiga och anpassa sig.

Det är i grunden värdefulla egenskaper. Men när de blir automatiska kan de börja begränsa oss – till exempel genom att vi omärkligt anpassar oss, undviker att ställa till besvär eller ställer orimligt höga krav på oss själva.

Det som håller oss tillbaka behöver alltså inte se ut som en svaghet. Det kan lika gärna se ut som en styrka.

Självbilden spelar en viktig roll

Vi bygger alla upp en bild av vilka vi är. Den självbilden påverkar också vad vi tror är möjligt för oss.

När sådana föreställningar blivit en del av självbilden kan det vara svårt att automatiskt börja agera på ett annat sätt. Därför räcker det inte alltid att veta vad vi borde göra annorlunda – vi behöver ofta få syn på vad det är som egentligen stoppar oss.

Jag vet att jag borde säga nej – och ändå säger jag ja.
Jag längtar efter något nytt – och ändå fortsätter jag göra som tidigare.
Jag vet att jag är kompetent – och ändå tvivlar jag.

Att kvinnor kan vara högt kompetenta och ändå värdera sin egen förmåga lägre än den faktiskt är syns också i forskningen.

I studien The Gender Gap in Self-Promotion av Christine Exley och Judd Kessler fann forskarna att kvinnor i genomsnitt värderade sin egen prestation lägre än män som hade presterat lika bra – även när bedömningen inte skulle visas för någon annan. Skillnaden tycks påverkas av sammanhang och könsstereotyper, och skillnader kunde ses redan hos elever i sjätte klass. Forskarna menar att det kan tyda på att sådana mönster formas tidigt genom erfarenheter och social påverkan.

Du kan själv få syn på det som varit osynligt

Det första steget behöver inte vara att förändra. Det kan vara att börja se.

När blir jag särskilt självkritisk?

När tar jag automatiskt ansvar?

Var säger jag ja trots att något i mig säger nej?

När underskattar jag mig själv?

Nyfikenheten är viktig. De här beteendena har ofta haft en funktion och kanske hjälpt oss under lång tid. Men det som en gång var hjälpsamt behöver inte vara det idag.

När vi börjar urskilja de här mönstren får vi fler valmöjligheter. Vi behöver inte fortsätta reagera på samma sätt bara för att vi alltid har gjort det.

Att arbeta med sina dolda hinder handlar därför inte om att bli en annan person. Snarare om att få större frihet att välja hur vi vill agera, istället för att automatiskt styras av gamla mönster.

Förändringen kan börja i det lilla: att lägga märke till en reaktion, skilja mellan verkligt och påtaget ansvar eller prova att göra något annorlunda än vi brukar. Små myrsteg.

Det vi länge har trott är en del av vår personlighet kan ibland visa sig vara något vi har lärt oss. Och det vi har lärt oss kan vi också lära om.

Allt gott!

Paola